Kanske de bara är så det ska vara, man har ju inte så mycket att jämföra med egentligen.
Men allt är inte svart vitt i en dispyt eller människor som krockar ihop i något onödigt bråk.

Jag förstår att det är svårt att ta in vad någon annan tycker när den skiter jävel i vad du säger. Alla fall är de nog så du upplever de… Om jag får vara den som är den och gissa.
De tragiska är när vuxna människor glömmer bort och jag förstår att de kan vara svårt att få distans till problem när man är mitt uppe i ett kaos mellan nära och kära. Men visst ska vi kunna kompromissa?
Det här trädet fungerar de inte att spruta mer dödligt gift på och hoppas att lössen ska fara av sig själv.
Vissa oss yngre att materiella ting inte har någon betydelse när familjen är de viktigaste.
Ta tjuren i hornen och var de bästa ni kan vara!

Så snälla kan vi inte vara vänner och mötas på samma villkor som förr?

 

 

Eller är det jobbigt att jag skriver om det?

Har du något att skämmas över?